”Gå ut och ta emot nåden i vår demokratiska katedral”

Posted by Beata Wickbom | 04 Jul 16 |

Krönika av Ulf Wickbom på invigning av HejDigitalt Söndag 3 juli 2016

”Det var på Olof Palmes tid. Han hade bytt från de första årens lastbilsflak till en mer vanlig talarstol för sitt sommartal i Almedalen Det var hans enda åtagande under de heliga semesterveckorna på Fårö.

Jag minns kvällen för vi stod alla i ett nästan tropiskt kvällsdis. Stämningen förtätades ännu mer, när Palme hade tröskat igenom sitt skrivna manus med löften till alla marginalväljare.

Så lade han pappren åt sidan och började berätta om sina senaste utlandsresor, till Nicaragua och andra platser där vi andra aldrig hade varit.

Världen blev större och vi kände att vi också växte. Vi fanns där i dimman, allt närmre varandra med Palme som kom oss allt närmre och jag tror att när allt var klart ville många fram och bara ta på honom. Jag har aldrig känt samma behov att vidröra Jan Björklund eller Stefan Löven.

Det var inte bättre förr, bara väldigt annorlunda. Palmes sommartal blev en partiledarvecka och partiledarveckan blev Almedalsveckan med minst 3750 anmälda arrangemang, varav 6 inställda. Det är ett smart sätt att skapa en snackis – att ställa in. Gissa vad folk kommer att prata om i år…

Jag hoppas att jag i år ska lyckas gå på seminariet Järnvägsmuseernas samhällsnytta. Jag har missat det flera gånger.

Många fnyser åt detta jättearrangemang och väntar att det ska kollapsa under sin egen tyngd, ungefär som Romarriket, regalskeppet Vasa och Vattenfestivalen i Stockholm. PR-byråerna, medialiseringen och minglandet har redan förstört alltsammans, säger en del.

Då säger jag som Olof Palme gärna gjorde, när han citerade poeten Ragnar Thoursies dikt om Sundbyberg. En arbetare går hem från nattskiftet och grips av en känsla av stark gemenskap med alla som sover bakom svarta fönster.

”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt. – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Under Almedalsveckan bygger vi en öppen stad. Alla får komma, alla kan komma fram till partiledarna på gatan, Visby står vidöppet för nya tankar och idéer. Det kanske är så att järnvägsmuseerna har en stor samhällsnytta som en påminnelse om en epok då tågen gick i tid och byggde välstånd över hela landet.

Det är i år ännu mer viktigt än förr att slå vakt om Almedalsveckan som ett folkuniversitet, som en marknadsplats för meningsutbyte och sommarglädje. Det finns så mycket i världen som vill gå i annan riktning.

Jag har egentligen blivit ombedd att prata på temat: Vem lyckas i Almedalen i år. Mitt svar är: Den som har något att säga, den som förstår att lyssna, den som är redo att överge den ståndpunkt som fanns i bagaget från fastlandet.

Om bara inte partiledarna envisas med att läsa högt ur sina manus med budskap avsedda för Mats Knutsson på SvT och skaran av uttråkade ledarskribenter. Palme höll mig kvar långt över utsatt tid. Numera går jag oftast hem efter en halvtimme.

För några år sedan hoppade jag över ett partiledartal helt och hållet. Jag cyklade till Roma för att se teater. När jag trampade hem från en föreställning såg jag ringmuren Krogarnas sorl och ljus steg upp som en pelare mot den mörka natthimlen. En öppen stad tänkte jag, dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Om jag någonsin får frågan vad som är det allra finaste med Sverige, kommer jag inte svara midsommar, Abba eller Zlatan. Det är Almedalsveckan, ett unikt uttryck för vårt samhälle. Andra länder har försökt kopiera men inte lyckats. Gå ut och ta emot nåden i vår demokratiska katedral.”